Livs val

Nu var Bernardo Suarez gift. Vad skulle betyda livet då?
Han hade blivit sin barndoms vän, den som hade torkat sina första tårar, skaffade sitt första leende och fick de första suckarna som kom ut ur från sitt orörd bröst. Hon hade älskat honom med glatt hjärta, med alla glädjen av sin ungdomstid.

Hon kunde inte acceptera det. ”Aldrig i livet!”.

Det var så mycket tid som de hade blivit ett lyckligt par. Deras familer kände sin relation liksom de flesta andra i byn. För byn var så lite och dessutom hade de förlovade sig innan Bernardo åkte till huvustaden för att studera medicin. Hon oroade aldrig för att göra en universitetskarriär för hon skulle bli bara doktorns fru och mamman av sina barn.

De första fyra år gick snabbt. Bernardo kom en månad under året och då van hon den mest lyckligaste kvinnan i världen. De tillbringade mycket tid tillsammans. Det fattades bara ett år och de hade redan planerat allt: från maten till och med hur många barn skulle de ha. Hon lovade att ha allt som behövs färdig för att kunna gifta sig så snart som han slutade sina studier. Hon hade arbetat hårt och köpte en tomtmark där de skulle bygga deras hus.

Men det där året var helt annorlunda. Bernardo skrev inte så ofta som förut. Inte ringde heller. Det kändes sig konstig att Bernardo bettede sig på så sätt, men hans mamma sa till Rossy att han var så upptagen på grund av studierna.

- Du Rossy, förstå honom, sa hon. Det är sista år och han har mycket att göra, så lita på honom bara.
- Ja, du har rätt, svarade Rossy. Han älskar mig lika som jag. Varför ska jag oroa mig?

En dag skrev Bernardo för att säga att han inte kunde resa i juni och att hon måste vänta till december när de skulle gifta sig.

Rossy saknade så mycket sin älskade. Några vänninor gjorde en resa till huvudstaden och övertygade henne att följa med de. Under resan var hon så glad, skrattade hela tiden och berättade till Eva och Julie att Bernardo skulle få en stor överraskning när han skulle se henne. Men det var inte så. Tvärtom. Det var hon som fick den värsta överraskningen i sitt liv.
När Rossy kom till adressen där han bodde, fick hon veta att för många månader sedan inte brukade Bernardo tillbringa helgerna i huset utan att han stannade hos sin nya flickvän.

Nu slog sanningen till. Hon satt rakt upp i en soffa och stirrade orörlig utan att säga ett ord. Hon förstod inte vad kvinnan sa, vägrade fatta vad hennes ord betydde. ”Jag måste ha en mardröm”, tänkte hon.

Men några timmar efter det framträde Bernardo och flickvänen med honom. Han kom skrattande men när han såg Rossy blev han blek i ansikte. Rossys vänninor rusade fram till henne och stod åt sin sida.

-Vad gör du här Rossy?, sa Bernardo

Rossy kunde inte svara eftersom hon bara stirrade på honom med tjocka tårar i ögonen. Hon började gråta inifrån och sedan fortsatte att gråta, förtvivlat, nästan hysteriskt. Plotsligt avbröt Bernardos nya flickvän och frågade om vad var det som hände där. Det blev tyst i vardagsrummet. Ingen svarade. Rossy grät inte längre. Hon bara rörde sig stelt, ansiktet saknade uttryck. Tysnaden blev tryckande när de lämnade salongen.

”Förbannade män”, sa Julie några minuter efter när de satt i bilen. Rossy svarade inte, rörde inte en min. Men Eva reagerade omedelbart. Hon kände sig skyldig på ett sätt som hon ännu inte riktig gjort klart för sig. Det var hon som dragit in Rossy i resan. Viss hade Rossy hela tiden själv fattat sina beslut, men ändå...

Julie och Eva diskuterade hela tiden på vägen hemma, men Rossy hörde inte eller ville inte höra på. Hon fortsatte sin tankegång. Vad ska jag göra nu? Jag vill inte leva utan honom – tänkte Rossy.

När de kom hem, kunde inte Rossy förklara till sina föräldrar vad hade hänt. Hon gick in till rummet och stängde dörren utan att säga ett ord. Det var hennes vänninor som förklarade allt till dem.

Rossy höll sig hemma under två månader utan kontakta sina vänner och arbetskamrater. Hennes föräldrar och vänner lät henne i fred, ingen fråga, ingen nyhet från Bernardos liv.
En dag då Rossy var på jobbet fick hon veta att Bernardo hade förlovat sig och att han skulle gifta sig snart. Rossy försvann nämligen spårlöst den natten. Hennes föräldrar och vänner trodde att hon hade begått självmord någonstan i floden för ingen hade sett henne sedan dess.

Under flera dagar sökte alla i byn och byns omgivningar efter Rossy utan inget resultat. Många i byn sa att hon valde att fly bort från sin lidande. Föräldrarna och polisen fortsatte söka därför att de ville veta vad som egentligen hände med henne.

Det som ingen visste var att Rossy fann tröst i religionen. Fem kilometer därifrån låg en kloster. Dit rymde hon på en cykel som hon hade stulit på vägen. Där gömde hon sig från alla som kommenterade när hon var ute, från hennes föräldrar och vänner som tänkte synd om henne.

Hon ville inte se mer de tårarna av sin mor och lyssna på de rådena av sin far.

Livet i klostret var hårt i början för Rossy var inte nunna för kall utan att hon fann bara en fristad i kyrkan. Hon förlikade sig att bo resten av sitt liv åt Gud, vande sig vid att leva enkelt, med fastor och borgöringar. Flera timmar ägnade Rossy åt böner tills hon kunde vänja sig till sitt nya liv. Vemodet som Bernardos minne hade orsakat var mindre och mindre varje gång medan kärleken till Gud fyllde sitt hjärta och tankar. I sanningen namn hade Bernardo bara svikit sitt löfte. Han besvarade inte hennes kärlek.

Det hade gått ett år och det hade kommit dagen som hon måste avlägga sina löfter. Det var dags att kontakta sina föräldrar och informera dem att hon var med liv. Sakert kunde de förlåta och förstå varför hon gjörde det. Dagen innan nunnevigningen följde abbedissan med henne. Hon kom hem tidig på förmiddag. Föräldrarnas var hemsk överraskade över att efter av all dess tid var hon med liv. De var jätteglada, förstås.

- Det är ett mirakel! Tack Gud!, sa fadern.
- Något sa till mig att du var med liv någonstans, sa modern.

De ringde Rossys vänninor och släktingar trots att hon inte ville det. Alla kom på en gång och pussade och kramade henne. Eva berättade att Bernardo hade gifte sig med den där kvinnan men många av Bernardos släktingar tyckte inte om henne eftersom hon fick ett dåligt rykte i byn sedan den sista gången som de var på besök. Rossy kände synd om Bernardo, men ingenting mer. Känslorna för Bernardo var nu slut. De hade hon lämnat i det förflutna.
Inför den heliga ceremonin som ägnade rum i kyrkan i klostret, var med alla Rossys bekanta.

Nu var det Gud en bästis för henne och var Honom som faktiskt hade betydelse.
Sex månader sedan dess när Rossy förberedde sig för att hjälpa i huvudgudstjänsten hörde några kvinnor som skvallrade om döden av Bernardos fru. Hon kunde inte undvika fråga om händelsen.

- Vad har hänt?
- Bernardo Suarez har mördat sin fru och hennes älskare i ett lyxhotell, svarade en kvinna.
- De vilda ryktena om henne var sanna, sa den andra.
- Nu sitter Bernardo i fängelse. Hans mor ligger på sjukhuset. Hon fick en hjärtinfarkt när hon fick veta sakfrågorna.

Rossy kände en skakning i kroppen när hon hörde det. Bernardo hade lurat och svikit henne men hon hade aldrig förväntat sig det. Hon skulle be till Gud för Bernardo och hans frus själ.
En vecka sedan dess fick Rossy ett brev. Bernardo bad henne att besöka honom i fängelsen. Nunnorna kan ju göra det, sa han i brevet.

Förvirrad, sökte Rossy råd hoss abbedissan. Hur ska jag hantera situationen? Jag har inte pratat med honom för länge sedan. Inte efter att jag fick veta att han var otrogen. Nu undrar jag och jag ska agera försiktigt, som en nunna eller som en kvinna fortfarande. Jag vill inte egentligen träffa honom. Kan ni gå och prata med honom istället för mig? Snälla.

- Nej, min kära flicka, svarade abbedissan. Nu är du en Guds dotter och det är ett prov för dig. Det är ett uppdrag som Gud ger till dig. Om du i ditt hjärta har förlåtit honom, finns inget skäl för att undvika prata med honom.

Nästa söndag gick Rossy till fängelsen. Bernardo grät och grät medan bad till henne om förlåtelse. Han berättade att han hade ångrat sig flera gånger för att ha sårat henne. Mycket mer när han trodde att hon hade begått självmord. De pratade under flera timmar. Rossy sa till Bernardo att hon hade förlåtit honom för länge sedan och att nu ville hon bara hjälpa honom att lära känna Gud. Men Bernardo förlät inte sig själv. Han sa att han var skyldig till sitt olyckligt beslut. Rossy förklarade att han hade gjort henne en tjänst för hon var nöjd med sitt val. ”Jag älskar Gud och Han älskar mig också”, sa hon.

Rossy skulle besöka honom varje vecka. Hon lovade det. Hon skulle bli sin vän, som förut då de var barn. Men bara två dagar sedan tog Bernardo livet av sig efter att veta att hans mor hade dött på sjukhuset där hon låg. Han kunde inte stå ut längre.

”Det var för mycket, förlåt mig!” ”Det var inte mening att göra dig och andra illa”, skrev han i sitt sista brev till Rossy.

Yadira Arias Fuentes